| A | |
| Åttio små lökar |
| A | |
| Ni | går omkring och krökar |
| B7 | E7 | |
| Ja, | ni är säk | ert fler! |
| D | A | |
| Jag | stannar vid | rabatten |
| D | A | |
| där | lyfter jag på | hatten |
| E7 | A | |
| och | hälsar fint på | er. |
| Rabatten blir allt trängre |
| ni växer inte längre |
| så är naturens lag. |
| Så nöj er nu med detta |
| och lägg er skönt tillrätta |
| och njut ett slag - som jag. |
| Åttio små lökar |
| - dom springer och dom bökar |
| missnöjda med sin lott. |
| Betänk en sak ihärdigt |
| Nu har ni vuxit färdigt |
| och nått ert rätta mått. |
| Men den åttio-förste |
| (som kanske var den störste) |
| sa lugnt som bara den |
| - jag slutar aldrig hoppas |
| att blommor även knoppas |
| uti förskingringen. |
| Jag håller med om detta |
| Om viljan är den rätta |
| kan följden bli enorm - |
| Då hör man änglar sjunga; |
| - rabatten börjar gunga |
| omkring sin enkla form. |